JENNY WIKLUND

Framtiden

Yrken jag skulle kunna tänka mig!
* Entreprenör
* Politiker
* Fotograf
* Modellagent
* Art director
* Festfixare

Vet inte varför jag sitter och funderar på det här nu. Vad jag vill göra och så.
Det enda jag vet är att när jag går ut gymnasiet är det hejdå Sverige.
För jag SKA bo i ett varmt land. Plugga vidare och läsa till entreprenör, jobba
som au pair eller vad det nu blir. Men jag tänker inte göra det i Sverige.
Jag har höga mål. ambition.
Hej usa.



Att lämna viaskolan


Det går inte en dag utan att jag tänker på skolavslutningen. Det var det absolut finaste och bästa jag varit med om. 
Det går inte att förklara känslan, man måste uppleva det... 
I flera år hade jag föreställt mig hur det skulle vara när jag höll mitt tal, fastän jag inte ens hade blivit ordförande än. Jag hade världens magsmärtor innan talet, flera veckor innan. Tänk om jag snubblar när jag går upp? Mikrofonen inte funkar? Ingen lyssnar? Jag glömmer vad jag ska säga?
MEN det gick sååå bra! Jag är så stolt över att jag klarade det. Att stå inför 1000 människor och prata. Och sedan efteråt få höra hur bra det var och att många började gråta. Det gjorde min dag. Eller nej, det gjorde typ mitt ÅR.
Jag kan inte sluta tänka på det.
Och sedan att stå där framför en sexåring på scenen. Han var så söt och stod och tittade på mig hela tiden. Började gråta ännu mer när Javiers barn bredvid mig sa "Jag vill inte att du ska sluta" och kramade om honom. Allt kändes så overkligt. Jag ville inte sluta. På via har vi liksom växt upp. Man känner alla. Efter att ha stått på skolgården i 9 år och tittat på de gråtande niorna som går ut.. så var det våran tur. Våran tur att lämna allt bakom oss och börja om från början. En ny skola. Utan att känna någon, iallafall för min del. Från att bli äldst till yngst igen. Att inte tillhöra en klass den här sommaren. När jag pratar om någon säger jag "i min klass" men måste rätta mig till "i min förra klass" och det känns så fel.

Jag kommer sakna den här tryggheten. Alla känner alla-känslan. Att alla små vet vem jag var. Mina små fotbollstjejer som springer fram och frågar vad vi ska göra på träningen. Att få prata i högtalarna. Att leda elevrådet. Att spela in filmer i fönstret vid toaletterna. Att möta Felix i korridoren varje gång jag går ut från en lektion. Att gå hem på lunchrasten.  Att gå upp en våning för att prata med Alex. Showplaneringarna. Att sitta ute på skolgården och sola på rasterna. Bara en sån sak, jag kommer inte ha någon skolgård längre. Bara ett vanligt höghus vid vägen. Som vilket vanligt hus som helst.

Nu känner jag att det blev långt. Och tårarna rinner igen så jag avslutar nu.
Fortfarande, ett stort tack till alla för den här tiden. Det har varit obeskrivligt.

min första skolavslutning ♥